Får man svära i radio?

När Åke Jonsson var fem år börjande han drömma om att bli hallåman i radio. Tjugo år senare blev det verklighet när han började på Sveriges Radio som hallåman och medarbetare på sport­redaktionen. Han var då den förste hallåmannen som vuxit upp norr om Dal­älven och fick jobbet först efter att ha tränat bort sina västerbottniska ö-ljud.

1981 blev han först igen, när han fick Sveriges Radios nyinrättade tjänst som språkvårdare. Med sin bakgrund som radio­medarbetare och en avhandling om radiolegenden Sven Jerrings språk på meritlistan var han som klippt och skuren för uppdraget.

Här berättar Åke Jonsson både radions och sin egen historia ur ett språkligt perspektiv. Alltsedan Radiotjänst startade sina sändningar i januari 1925 har språket stått i fokus, både hos radions ledning och medarbetare och hos alla engagerade lyssnare. Radions stora genomslagskraft som nyhetsförmedlare, folkbildare och underhållare har på en och samma gång betraktats som en möjlighet att sprida såväl god svenska som språkligt fördärv.

Dialekter, svordomar, uttal av namn och ord och vilka röster som ska få höras i etern har diskuterats och debatterats från första stund. Åke Jonsson berättar om frågorna och svaren och om hur synen på språket i radion har förändrats – eller inte – under snart hundra år.

Längs vägen möter vi flera av radions välkända röster, som Sven Jerring och Lennart Hyland, och vi får dessutom ta del av en mängd spännande detaljer, som till exempel vem som nog egentligen var den första ”kvinnliga hallåmannen” i rikssänd radio, och varför kung Gustav V fick en saftig svordomssalva rakt i örat första gången han hörde en radiosändning.



"Radiohistoria och radiohistorier i samma paket bjuder Åke Jonsson på i ”Radion och språket”. Som först hallåman – som det hette då – och sportreporter och sen företagets språkvårdare under tioårsperioden 1981–1991 har han mycket att berätta. Han har upplevt legendarer som Sven Jerring och Lennart Hyland på närhåll men vet också vilka språkslarv som får oss lyssnare (och självutnämnda språkpoliser) att skrida till verket. Hans egen berättarstil är lågmält njutbar. Vårdad, som det anstår en gammal språkvårdare."
Mats Rosin, Folkbladet

"Detta är en högintressant bok för alla som är intresserade av språkvård/språkvetenskap eller radiohistoria – eller bådadera."
Henric Ahlgren, BTJ

"Åke Jonssons bok är läsning för alla."
Per Runesson, Arbetarbladet