Latinet behöll sin ställning som vetenskapernas språk långt in på 1700-talet. I många discipliner spelade det en viktig roll ännu i början på 1800-talet. Under dessa århundraden lades grunden för den terminologi och nomenklatur som vi använder oss av idag.
Latinet, berikat med lån från grekiskan, kom att leverera naturvetenskapernas ordförråd även efter det att nationalspråken efterträtt det gamla romarspråket. Det grekiska språkets roll är i sammanhanget värd särskild uppmärksamhet.
Alla vetenskaper har sin egen speciella materia att behandla, och deras historia har gestaltat sig på högst olika sätt. Den här boken vill ge en bild av hur terminologi och nomenklatur gradvis växte fram inom de olika disciplinerna, inom medicinen, biologin, kemin, geologin, astronomin och fysiken.
De inledande kapitlen behandlar bakgrunden till de klassiska språkens betydelse i vetenskapernas historia.
Den latinska grammatiken beskrivs kortfattat, med betoning på sådant som är direkt relevant för naturvetare, som hur genitivattribut och adjektivattribut fungerar, exempelvis för att förstå varför det heter morbus chronicus (kronisk sjukdom) men otitis chronica (kronisk öroninflammation), gladiolus amplifolius (en art av släktet sabelliljor), men populus tremula (darrande poppel = asp).
Avsnittet om ordbildning och latinska och grekiska suffix är omfattande och syftar till att förklara nybildade termer i deras lärdomshistoriska kontext.
Framväxten av terminologi och nomenklatur speglar det mänskliga vetandets historia. ”We could almost write the history of civilization merely from linguistic evidence”, skriver den amerikanske lingvisten Albert C. Baugh i boken History of the English language. Professor Hans Helanders bok kan läsas som ett vittnesbörd om den saken.
